Tim Sundberg

- En norrlännings äventyr i stora staden -

23/9 1986 - 07/10 2014

 
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, jag är fortfarande helt tom.
Jag borde egentligen ha så mycket att berätta om, men just nu får jag inte fram ett ord.
Kan fortfarande inte förstå att det faktiskt har hänt.
Vi har haft så skoj under dom här åren som vi har kännt varandra.
Sagan där vi två hade huvudrollerna tog slut alldeles för fort.
Det fanns så många kapitel kvar. :(
 
Jag kan inte minnas någon som alltid var så positiv som du var.
Jag minns ingen förutom Roland som brann så mycket för hockeyn som du gjorde.
Alla våra 400 mil på mopederna, på landsvägar, i skogen på stigarna, ja överallt.
Där man egentligen inte borde kunnat köra.
Där petade du bara ner en växel och gasade lite till så var du förbi iallafall.
 
Vi hade vårat livs första fylla ihop, den minns jag var på vintern.
Vi träffades dagen efter, bakfulla som satan.
Du hade tagit sparken hem i skoterspåret.
Det tog dig lite över 2 timmar att komma hem, vanligtvis tog det 15 minuter.
 
Alla övriga fyllor runtom i landet, du, jag och Erik.
Alla resor på max i Sundsvall sent på kvällarna, alla resor till grannbyn, alla kvällar hos Tommy.
Vad vi än gjorde så var det vi tre.
Alltid!
 
Hockeyhelgen uppe i Strömsund,
Du sprang runt hela campingen i över en timme för att få en kopp kaffe på kvällen.
Vi fick dyngstryk med 39-0 men var lika glada för det.
Det firade vi med att koka coca-cola som vi direkt hällde ut i slasken för det var så jävla äckligt.
Vi hade alltid roligt.
 
Min semester hos dig i Båstad. 
Mitt under tennisveckan.
Vi drog ner till Pepes Bodega bara för att ha varit där.
Vi gick och kollade på alla lyxbåtar vid kajen och jag minns gubben som vart skitsur.
Du pekade på den lyxigaste av dom alla och sa högt: Se så mycket pengar banken har. 
Vad tror du han äger själv på den där båten? Möjligtvis skithusringen och flytvästen.
Sen avslutade du med ditt högljudda halvfula garv.
Gubben tokblängde på oss innan han smällde igen glasdörren och satte sig i sin soffa och sura.
Sen drog vi hem till dig och drack igen ist, det var mer givande och bättre musik. :)
 
Du var väldigt omtyckt av min far. Farmor minns jag gillade dig också.
Du är och kommer alltid vara omtyckt av många.
Som min lillebror sa, så vart du snabbt en del av familjen.
Du var som en extra bror för mig med.
 
Nej jag kan fortfarande inte förstå det.
Vi hade så mångra berättelser kvar med varandra att skriva.
Sagor som nu för evigt står skriven i stjärnorna.
 
Nu är du en av dom, så jag kommer kolla upp på dig varje kväll!
Du är den som skiner starkast av dom alla.
 
Sov gott min underbara älskade vän.
Min vapendragare.
Alltid saknad, aldrig glömd. <3